Liv Södahl befinner sig i Yanoun i Palestina och skriver här om det hon upplever i ett land som aldrig får vila.
Det är morgon i Yanoun, den lilla byn på sluttningen där dalen tar slut. Fåren sjunger i kapp med tuppen och en doft av nybakat bröd blandar sig med röklukten från tabounugnen. Najiha Kamahl, en av kvinnorna i byn, bakar tabounbröd i det sotiga skjulet där ugnen finns.
– Najiha, vad har förändrats sedan de israeliska bosättarna kom? Hon svarar: ”Sedan bosättarna kom, 1996, har Yanoun blivit beroende av hjälp utifrån. Vi behöver hjälp med allt nu. Mat till fåren, hjälp med barnen och husen. Förr klarade vi oss själva. Vi var många och vi hjälptes åt.” Hon berättar att de inte längre kan valla sina djur för att bosättarutposterna runt byn skär av betesmarkerna och bosättara har flera gånger attackerat folk från byn. Najiha fortsätter: ”Förr köpte vi bara bete åt fåren på vintern. Nu behöver vi göra det året runt, vår, sommar, höst och vinter. Förr räckte olivskörden till de egna behoven och till att sälja lite. Nu räcker det knappt till husbehovet.”
Byn är mer beroende av omvärlden eftersom deras marker kringskurits av de israeliska bosättningarna – vissa delar är otillgängliga på grund av stängsel och själva bosättningarna, andra delar är farliga att gå till. Många har flyttat från Yanoun och när man är färre kan inte man få lika mycket hjälp av sina grannar, det är inte lika lätt att samåka och när det är få som bor i byn blir det mindre attraktivt för de unga att bo kvar när de skaffat utbildning och familj.
En av Najihas söner kommer med en bricka med te och en bit stekt getost. Teet är sött och serveras i en vacker liten glaskopp, getosten är hemmagjord och Najiha bryter en stor bit av det nybakade brödet och ger mig. ”Tafaddali” -var så god! Det har funnits internationell närvaro i Yanoun sedan elva år tillbaka, till störst del Ekumeniska följeslagare. Flera av barnen har vuxit upp med internationell närvaro varje dag året runt hela sina liv. Hur blev det så? 2002 hade byn under flera år utsatts för regelbundna trackaserier och våld från bosättare. Bybor hade skadats och en dödats, maskerade bosättare hade flera gånger ridit in i byn på natten, slagit sönder fönster och dörrar, förstört vattenledningar och elnätet – bland annat. Droppen som fick bägaren att rinna över kom i oktober 2002 då attackerna intensifierades och de familjer som inte redan lämnat byn packade ihop och begav sig till närmaste staden Akraba. Internationell media spred historien om att en hel by tömts på sin befolkning och en israelisk-palestinsk fredsorganisation och internationella organisationer lovade närvaro i byn för att minska hotet (1,2).
De första israeliska bosättningarna i nära Yanoun etablerades 1996, idag är byn omgärdad av bosättningar och bosättarutposter i norr, öst och väst. Redan innan händelserna 2002 hade flera familjer lämnat Yanoun och byn bestod av ett hundratal personer (2). Idag är de enligt byns borgmästare 26 personer kvar i övre Yanoun, den del av byn som drabbats hårdast.
Najiha berättar att det varit relativt lugnt inne i byn de senaste två, tre åren. Bosättarna kör eller promenerar genom byn då och då, men har inte förstört något. Hon tror det beror på att det inte bor så många vuxna män kvar, att byn inte är ett hot mot bosättningarna längre. Och på den internationella närvaron. Jag ställer min sista fråga: -Vad hoppas du på? ”Jag hoppas bara att allt ska lugna ner sig. Men det är svårt.” Innan vi skiljs åt får jag med mig en stor brödkaka hem, hon vill inte ha betalt. Hon säger att hon i alla år har bjudit följeslagare på tabounbröd och att de som kommer tillbaka på besök alltid frågar efter brödet. Inte undra på!
Liv Södahl, November 2013
—————————————————————————————-
1. UNOCHA, United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs: http://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/9053CE9EC5F4A6C985256CD40072C161
2. Living with settlers, Thomas Mandal, 2006 http://www.kirkensnodhjelp.no/Documents/Kirkens%20N%C3%B8dhjelp/Geografiske%20filer/Midt%C3%B8sten/Living%20with%20settlers.pdf
3.UNOCHA http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_settlements_FactSheet_December_2012_english.pdf
DISCLAIMER
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (liv.sodahl@gmail.com), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges kristna råd; Johanna Olaison (johanna.olaison@skr.org), Ann-Sofie Lasell (ann-sofie.lasell@skr.org) eller Jonas Thorängen (jonas.thorangen@skr.org).
Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred.
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges kristna råd som huvudman.
