Jag har nu varit i en exportzon för första gången i mitt liv. Utifrån såg inte fabriksområdet annorlunda ut än ett industriområde i Sverige, men lite högg det däremot till i magen när jag fick kika in i en textilfabrik. Tätt tätt mellan symaskinerna, lågt till tak och kalla lysrör… Jag var där för att träffa ett 50-tal anställda som tillsammans med sina 600 kollegor blivit av med jobbet och inte fått ut sina löner på grund av att ägaren utan förvaring stuckit. Fallet processas nu i Jakartas arbetsdomstol, även om ägaren inte har dykt upp till något förhör hitintills. Under tiden ockuperar en grupp anställda fabriksområdet för att säkra de tillgångar som finns kvar. Förhoppningen är att försäljning av dessa ska kunna inbringa viss ersättning och kompensera de anställda. Risken är dock att ekonomisk kompensation är en ”far away dream”, som en av fackföreningsledarna uttryckte det. Liknande historier, med ägare som drar och försätter företaget i konkurs, finns det nämligen gott om här i Indonesien och att få någon ersättningen verkar så när som omöjligt. En del skyller konkurserna på finanskrisen andra på oansvariga ägare. Kanske en kombination? Oavsett så gick inte arbetarnas kämparglöd att ta miste på!
Linda
